United In Green & Nailart Sunday - Kärlek (Love)

Idag är sista dagen på United In Green tema veckan och även Nailart Sunday. Sen är det temapaus en vecka för att sedan gå in på United In Pink istället. Hoppas många kommer att haka på även den veckan.

Dagens kombinerade tema är Kärlek. Ja, vad vore livet utan kärlek egentligen. Kärlek som kan se så ofantligt olika ut, men som är den största källan till glädje. Alla har vi ju olika typer av kärlek i vårt liv. Jag t.ex har ju en man som jag delar mitt liv med. Min kärlek, barn som jag älskar, en hobby som jag älskar, hela min övriga familj och mina små Undulater som också skänker kärlek till mig.

Listan kan göras oändlig faktiskt och allt detta har ju givetvis påverkat hur jag har orkat ta mig ur mina nedstämdheter. Så ämnet är alldeles utmärkt passande för dagen.

Däremot satt jag med extrem idé torka när jag skulle komma på vad jag skulle göra för manikyr. Sen började jag tänka på en manikyr som jag gjorde för ett tag sedan som jag kallade för kärleksbrev. En liknande fast med grön stamping skulle ju givetvis kunna funka. Men jag ville inte att den skulle vara alltför färgglad utan mer en lite romantisk ljuv manikyr om ni förstår hur jag menar.

Jag hittade ett gammalt Nivea lack som jag inte alls brukar använda då det är ett vitt skirt pärlemoaktigt lack. Inte något som normalt sett går hem hos mig, men till det här skulle det bli utmärkt. Love texten kommer från platta BM-311och de båda hjärtan kommer från MoYou Nails 238. Jag har använt ett grönt Konad lack till stämplingen och Mentality Glaze Art red till färgen inne i hjärtat.

Today is the last day in the United In Green theme week and also Nailart Sunday. Then it's theme break for a week and after that it's time for the United In Pink theme. I really hope we will be many that joins. 

Today's combined theme is Love. What would life be without love? Love that can look so very different, but that is the greatest source of joy. We all have different types of love in our lives. Me for exampel: I've got a man with whom I share my life with. My love, children that I love, a hobby that I love, all my other friends and family and my little budgies that also bestows love for me. 

The list could go on forever and all those have obviously affected the way I have been able to take me out of my depressions. So the topic is absolutly perfect for the day. 

Still I had no idea at first on what I wanted to do for this theme. Then I started thinking about a manicure that I did a while ago that I called love letters. A similar but with green stamping would work exellent. But I didn't want it to be too colorful but more of a sweet little romantic manicure if you know what I mean. 

I found an old Nivea polish that I don't usually use because it's a bit sheer white pearly polish. Not something that normally works for me,  but this would be excellent for this purpose. The Love text comes from plate BM-311 and the two hearts from MoYou Nails 238.  I have used a green stampingpolish from Konad for the stamping and Mentality Glaze Art red color inside the hearts.

An InLinkz Link-up

Läsarnas Val / Reader's Choice - Jade Sunset

Lördag och vi har kick-off på jobbet. Nåja, jag har ju varit ledig större delen av veckan så jag ska väl inte klaga för mycket.

Något jag absolut inte kan klaga på är lacket som ni valde till mig den här veckan. Ett av lacken från min födelsedagsgrupp nämligen Jade Sunset. Jades holosar är underbara att måla med, men lukten är inte speciellt angenäm. Tre lager har jag och topplack på.

Färgen är korall med ett klart drag åt det rosa hållet. Jag är inte alltid så förtjust i korall, men det här gillar jag väldigt mycket. Det här är ju också ett lack som jag gillar även när det inte är direkt solljus på så det fantastiska regnbågarna kommer fram. Gillar den lite dammiga tonen i det som det blir när det är "vanligt" ljus på.

Något härligt solljus att fota fanns då rakt inte i mörka Småland klockan halv nio på kvällen igår, så det blir inomhusbilder och lär väl så förbli med kommande hololack ett tag framöver också.

Grabben har valt lack igen så rösta gärna fram nästa veckas bidrag.

It's Saturday and we have kick-off at work. Oh well, I've been away most of the week so I guess I shouldn't complain too much. 

Something I certainly can't complain about is the polish that you chose for me this week. One of the polishes from my birthday group namely Jade Sunset. Jades holo polishes are wonderful to paint with, but the smell is not very pleasant. I have three layers and topcoat on. 

The color is coral with a clear flirt with the pink side. I'm not always so keen on coral colors, but this one I like very much. This is also one of those holographic polishes that I like even when there is no direct sunlight on it so you can see the amazing rainbows. I like the little dusty tone in it that shows when it's only "normal" light on it. 

There was certinaly no beautiful sunlight to shoot the photos in at half past eight in the evening in darkness of the south Swedish forrests where I live, so there will be indoor pictures and my guess is that is the case of coming holopolishes as well for a while until the sun comes out in the spring again. 

My sweet son has once again chosen the polishes you get to vote for this week so please make your choice and vote.

United In Green - Barielle Sweet Addiction

Hemma igen från en fantastisk resa till Berlin. En resa med ett väldigt viktigt syfte som jag tänkte på något sätt väva in i veckans United In Green tema.

United In Green handlar om att uppmärksamma depression och psykiska sjukdomar. Vår resa har absolut inget med det att göra egentligen, men ändå kan man ju tänka att den ändå har det.

Det var inte bara en nöjesresa som vi gav oss av på utan den hade även ett mål. Vi har de senaste åren blivit bekanta med en fantastisk kvinna som är av judisk härkomst och överlevde andra världskrigets Berlin. Den här damen har skrivit en bok om sitt liv som hon nu skulle ha ett bokevent om. Självklart ville vi vara där för henne. Hon är 84 år, med ett minne som är glasklart och en pondus som få kan jag tillägga. Att få äran att än en gång träffa både henne, hennes tvillingsyster, make som under kriget överlevde fem olika koncentrationsläger och deras barn är en ära för mig.

Dessa underbara människor får mig att inse hur otroligt lyckligt lottad jag är som har fått växa upp i ett land där det råder fred, demokrati och pressfrihet. Att de här trots allt dom har gått igenom ändå har en tro på mänskligheten och på varandra. Jag har sällan träffat så kärleksfulla personer som de här. Som bjuder in oss med öppen famn och anser att vi är deras familj trots att det inte finns några blodsband, men själsliga band genom mina mostrar som tyvärr dog alltför unga i Hitlers utrensning och som växte upp och gick i skolan tillsammans med den här damen.

Jaha och vad har det här med temat att göra? Jo, det finns ett viktigt budskap i det här. Att det faktiskt går att komma ut från det där fruktansvärda mörkret man lever i som en depression består av oavsett anledningen till att man mår dåligt och det finns någon för alla som bryr sig oavsett vad man än tror. Kan alla dessa människor som lever i krig och fattigdomen ändå se ett ljus så finns det ett även för dig!

Lämna gärna en kommentar hur ni tänker om det här eller maila mig om ni känner att det inte är något ni vill nämna här. lackycorner@gmail.com

Just det ja! Lacket som jag visar heter Sweet Addiction kommer från Barielle och var suveränt att måla med. Täcker på ett lager och är riktigt snyggt tycker jag. Piffade upp det med lite svart och guld som tyvärr blev lite utsmetat av topplacket.

Back home from a great trip to Berlin. A trip with a very important purpose, which I thought that I somehow would weave into this week's United In Green theme. 

United In Green is all about paying attention to depression and mental illness. Our journey has absolutely nothing to do with it really, but still it can have. 

It was not just a pleasure trip that we have been on, but it also had a goal. We have in recent years become familiar with an amazing woman who is jewish and survived World War II in Berlin. This lady has written a book about her life that she would now have a bokevent about. Obviously, we wanted to be there for her. She is 84 years, with a memory that is crystal clear and a gravitas that few have I might add. To have the honor to once again meet with both her ​​and her twin sister, husband ( that during the war survived five concentration camps) and their children is an honor for me. 

These wonderful people makes me realize how incredibly lucky I am to have grown up in a country where there is peace, democracy and freedom of press. These, after all they've been through yet have faith in humanity and to each other. I have rarely met such loving people like these. Inviting us with open arms to their family even though there is no blood relationship, but we are bounded by soul band from my aunts who unfortunately died too young in the holocaust and where friends with this wonderful woman. 

Oh, and what does this have to do with the theme? Well there is an important message in this. That it is actually possible to get out from that terrible darkness that it is to live with an depression whatever the reason is for you illness and that there is someone for everyone who cares no matter what you might think. If all these people living in war and poverty still can see a light in their life there has to be one for you as well! 

Please leave a comment of what you think about this or email me if you feel there is anything you would like to mention here. lackycorner@gmail.com

I almost forgot to write about the polish! This is Barielle Sweet Addiction a really nice dusty green that covers in only one layer. I added som gold and black. Unfortunatly the topcoat smeard it out a bit. 

An InLinkz Link-up

United In Green - Pretty Serious Liquid Leprechaun

Temaveckan United In Green rullar vidare och även om jag visar ett helt underbart lack idag så tänker jag inte skriva så mycket mer om det än att det är Pretty Serious Liquid Leprechaun, tre lager och topplack. Ni ser ju själv hur vackert det är.

United In Green syftar ju på att uppmärksamma depressioner och jag tänker istället fortsätta på måndagens tema. Jag avslutade med trodde jag... och så var det. Ni som följt mig ett tag vet att vår familj i början av året gick igenom en väldigt tuff period när yngsta sonen fick diagnosen tumör vid hypofysen. Tiden efter diagnos, operation och konvalescens gick snabbt och vi hade en otrolig tur. Allt gick ju så bra och grabben mår hur bra som helst nu med hjälp av lite medicin.

Men, i det här fallet skyller jag faktiskt lite på en läkare på vår vårdcentral som inte lyssnade på mig när jag behövde hjälp. Hade han gjort det kanske det inte blivit hel och delvis sjukskrivning i ca 2 eller om det var 2½ månad.

Jag insåg att jag behövde gå till någon och prata om allt som hänt, men för att göra det måste man få remiss från en läkare. Jag beställde tid och gick dit. Att få remiss till en samtalsterapeut var inte svårt, men när jag frågade hur jag skulle göra om jag kände att jag inte orkade jobba på heltid fick jag bara till svar att jobba ska man. Nästa fråga var: Vill du ha några piller! Nej, det ville jag inte. Jag ville bara ha hjälp att förstå mina egna känslor.

Jag fick tid hos terapeuten och det kändes rätt bra. Några dagar senare åkte jag till jobbet och sätter mig vid min dator och ska logga in. En helt vanlig morgon. Jag sitter där och försöker och försöker att logga in på samma program som jag varje dag loggat in på i många år, men det går inte. Jag kan inte komma ihåg mina lösenord. Min kollega påpekar skrattande att Helena det där är ju inte rätt program som du försöker logga in i. Det gick inte in i min skalle utan jag fortsatte att försöka logga in. Chefen kom till jobbet just då och förklara lugnt för mig det min kollega precis sagt, men också med orden: Hur mår du? Och det var då som återigen tårarna kom. Och dom fortsatte rinna, inte bara den dagen utan många dagar. Kommer ihåg den totala panikångesten jag hade innan jag gråtande blev hemskickad av min väldigt förstående chef som nog förstod innan mig hur det var fatt.

Tiden därefter gick åt att försöka få mig själv att förstå och acceptera att jag inte mådde bra. Jag tyckte själv att det var så knäppt att jag kände som jag gjorde när allt trots allt hade slutat så bra. Det tog några besök hos läkaren och terapeuten för att få in i min skalle att jag gick igenom en krisreaktion. Och att det var något som faktiskt är helt normalt, som kan drabba precis vem som helst.

Med hjälp av en fantastisk läkare (inte han som jag var hos första gången), en bra terapeut, underbar familj och vänner, sist men inte minst många, många promenader i skogen med min älskade kamera så började jag komma tillbaka till livet och glädjen igen. Efter att inte kunnat ha ljud omkring mig började jag kunna lyssna på musik igen. Plötsligt längtade jag efter att få gå upp på morgonen åka till jobbet och träffa folk. Och jag tyckte det var kul att måla naglarna igen, något som jag faktiskt inte var så speciellt sugen på under den perioden.

Om ni nu har orkat läsa ända hit så vill jag säga tack och det jag vill förmedla är att man aldrig ska skämmas för att man mår dåligt psykiskt det är som vilken sjukdom som helst. I mitt fall så har jag haft händelser i mitt liv som gjort att jag inte riktigt orkat med, men många därute lider i det tysta och undrar säkerligen varför dom mår som dom gör. Det är inte alltid det finns någon specifik anledning till det vissa har bara det i sig och jag hoppas att alla ni som mår dåligt vågar att söka hjälp eller att er familj ser till att ni får hjälp för alla är lika mycket värda och alla har rätt till sjukvård oavsett typ av sjukdom. Just du är värdefull precis som du är!

The themeweek United In Green goess on and even if I show an absolutely wonderful polish today that is not what this post will be mostly about. The polish is Pretty Serious Liquid Leprechaun, three coats and top coats. You can see for myself how beautiful it is in the pictures. 

United In Green aims to draw attention to depressions and other mental illness and I will continue on the theme that I started this Monday.  I finished that text with I thought I had learned... 

Those of you who followed me for a while know that our family at the beginning of this year went through a very tough period when our youngest son was diagnosed with a tumor near the pituitary gland. The time after the diagnosis, surgery and convalescence went quickly and we where so incredible lucky with all the help we got and how everyting turned out. Everything was going so well and my wonderful son was doing so well and still are with the help of some medicine. 

But, in this case, I actually blame a doctor, I unfortunately went to at our medical center who were not listening to me when I needed help. If he had done so, I might not had neede to be on full and partial sick leave in about 2 or if it was 2 ½ months. 

I realized that I needed to go to someone and talk about everything that happened, but to do that in Sweden you must get a referral from a doctor. I made ​​an appointment and went there. Getting a referral to a therapist was not difficult, but when I asked how I should do if I felt that I couldn't handle working full time at the moment he just told me that working is the best thing and you should continue with that. His next question to me was: Do you need any pills! No, I did not. I just wanted to get some help to understand my own feelings. 

I got an appointment with the therapist, and it felt pretty good. A few days later I went to work and sat down at my computer and started to log in to programs I need a working day. An ordinary morning. I sit there and try and try to log into the same program that I have logged in to every day for many years, but just couldn't do it. No matter how I tried I just couldn't  remember my password. My colleague points out, laughing to me, Helena, that is not the right program you are trying to log into. I told her that of course it's the right program and kept trying to login. My manager got to work right at that moment and calmly explain to me what my colleague just said, but also with the words: Are you ok? And it was then that the tears came again. And they continued to run, not just that day but many days. I can clearly remember the total panic and anxiety I had before I was sent home crying by my very understanding boss who probably knew before me what was wrong. 

The time after that was spent trying to get myself to understand and accept that I was not feeling well. I myself thought it was so weird that I felt like I did, after all, everything had gone so well my son so why did I feel like I did. It took a few visits to the doctor and therapist to get into my head that I was going through a crisis reaction. And it was something that is actually quite normal, which can affect just about anyone. 

With the help of an amazing doctor (not the one who I saw the first time), a good therapist, wonderful family and friends, last but not least, many, many walks in the forest with my beloved camera, I began to come back to life and joy again . After not been able to have any sounds around me, I began to listen to music again. Suddenly I longed to get up in the morning to go to work and meet people. And I thought it was fun to paint my nails again, something that I actually didn't feel much like doing during that period. 

Now, if you've managed to read this far, I want to say thank you and my the reason that I share this with you is that I want everybody to understand that you should never be ashamed if you have a depression or some other mental illness. It's like any disease. In my case I have had events in my life that led to me feeling like I did, but many out there is suffering in silence and probably wonder why they feel as they do. It's not always there is any specific reason for that. Some people are just born with the depression lurking in their mind and I hope that all of you who feels this way dare to seek help or that your family sees that you get help for everyone is equal and everyone has the right to health care regardless of the type of disease. Never forgett that you are beautiful and valuable just as you are!

An InLinkz Link-up

United In Green - Depend 2086 Green With Envy

Idag är första dagen på Karins temavecka United In Green som är skapad för att väcka uppmärksamhet till att Oktober inte bara är rosa utan och grön för att hjälpa till att skapa förståelse för depressioner.

Då jag befinner mig i Tyskland så kommer jag inte kunna delta alla dagarna, men har förberett ett par inlägg i alla fall. Ämnet i sig tycker jag är otroligt viktigt att lyfta fram då depression är nutidens folksjukdom.

Depression kan yttra sig på så många olika sätt och i så många olika grader. Hur många gånger har du sagt att jag känner mig lite deppig idag? Lovar att det är ett antal. Jag har gjort det i alla fall. I alla fall innan jag faktiskt fick känna på hur det är att vara deprimerad på riktigt.

Jag tillägga att mina egna depressioner har varit lindriga och dessutom orsakats av händelser i mitt liv som gjort att jag har hamnat i kris. Jag vet att jag förra året lyfte fram hur jag efter mitt yngsta barns födelse hamnade i en mild förlossningsdepression. Ett ämne som är oerhört viktigt att prata om och som ligger mig varmt om hjärtat, men i år vill jag istället skriva lite om det totala kaos som råder i hjärnan efter att man har tagit sig igenom en närståendes sjukdom och död.

Min pappa dog samma år som jag skulle fylla 30. Han hade en tid varit sjuk i lungcancer och vi visste att det inte skulle kunna sluta på mer än ett sätt. Ändå var det så overkligt den där söndagen när jag gick hemma och plockade undan julgrejerna samtidigt som telefonen ringde och det var från sjukhuset. Kom fort sa dom, men kör försiktigt. Hur gör man det kör försiktigt när man samtidigt känner paniken stiga inom sig. Paniken över att man inser att det är idag som jag inte längre kommer att ha en pappa. Timmarna på sjukhuset gick sakta. Han somnade in med alla oss syskon och mamma intill sig.

Depressionen kom inte då, nä jag var effektiv som tusan och fixade med saker, hjälpte mamma, skötte barnen. Ja, ni vet allt sånt där som måste göras. Jag minns precis när den kom. Fyra månader efter pappas bortgång. Jag hade ringt min bror och varit lagom arg för att jag inte tyckte att vi hade satt igång och rensat något efter pappa och plötsligt så börjar jag gråta. Och gråta och gråta. Tårarna gick inte att hejda och dom tog inte slut. Min räddning blev inga tabletter eller psykologer vid detta tillfälle utan helt enkelt långa promenader i lugn och ro. Att få vara ifred och att få sörja ifred. Det blev en ganska kort sjukskrivning, men det där fick mig ändå att bli bättre på att lyssna på min kropp och min själ. Trodde jag..

Lacket jag visar idag kommer från Depends Chameleon kollektion och har faktiskt ett namn Green With Envy. Två lager med topplack. Vackert, med skiftningar mellan grönt och guld, men lite mycket penseldrag kanske.

Today is the first day of Karin's theme week United In Green which is created to bring attention to the fact that October is not only pink but also green. The green color stand for depression and to help us all create an understanding of depression. 

I'm in Berlin, so I won't be able to attend all days, but have prepared a few posts anyway. The subject in itself I think is incredibly important to highlight when depression is present-day scourge. 

Depression can manifest itself in so many different ways and in so many different degrees. How many times have you said that I feel a bit down today? Promise there is a number. I've done it anyway. Well, anyway, before I actually got to feel what it is to be depressed for real. 

I want to add that my own depression has been mild and additionally caused by events in my life that led me to have reactions to different crisis I've been through. I know I last year highlighted how I after my youngest child's birth ended up in a mild postpartum depression. A substance that is extremely important to talk about and that is very close to my heart, but this year I want to instead write a little about the total chaos that your brain ends up in after you've made ​​it through a loved one's illness or maybe even death. 

My father died the same year as I turned 30, he had been diagnosed with lung cancer and we knew after a while that he would not survive the fight against it. Yet it was so unreal that Sunday when I walked around the house trying to clean out the Christmas while the phone rang and it was from the hospital. Come quick, they said, but drive carefully. How do you make the drive carefully while at the same time feel the panic rising within you. The panic over the realization that it is today that I will loose my father. The hours at the hospital went slowly. He took his last breath with all of us siblings and my mother sitting with him. 

The Depression did not come then, nah I was effective as hell and tweaked things, helped mom, took care of the children. Yes, you know all those things that must be done. I remember exactly when it came. Four months after his death I had called my brother and been moderately angry because I didn't think we had started and cleared somewhat after dad and suddenly I started to cry. And I cried and cried. The tears could not be stopped and they did not end. My salvation was no pills or psychologists at this time, but simply long walks in peace and quiet. To be left alone and to mourn in peace. It was a pretty short sick leave, but it left me with a better understandment of how important it is to listen to your body and soul. At least I thought I had learned that...

The polish I am showing today are from Depends Chameleon collection and actually has a name Green With Envy. Two coats with topcoat. Beautifully, with shifts between green and gold, but some visiable brushstrokes.

An InLinkz Link-up