United In Green - Pretty Serious Liquid Leprechaun

Temaveckan United In Green rullar vidare och även om jag visar ett helt underbart lack idag så tänker jag inte skriva så mycket mer om det än att det är Pretty Serious Liquid Leprechaun, tre lager och topplack. Ni ser ju själv hur vackert det är.

United In Green syftar ju på att uppmärksamma depressioner och jag tänker istället fortsätta på måndagens tema. Jag avslutade med trodde jag... och så var det. Ni som följt mig ett tag vet att vår familj i början av året gick igenom en väldigt tuff period när yngsta sonen fick diagnosen tumör vid hypofysen. Tiden efter diagnos, operation och konvalescens gick snabbt och vi hade en otrolig tur. Allt gick ju så bra och grabben mår hur bra som helst nu med hjälp av lite medicin.

Men, i det här fallet skyller jag faktiskt lite på en läkare på vår vårdcentral som inte lyssnade på mig när jag behövde hjälp. Hade han gjort det kanske det inte blivit hel och delvis sjukskrivning i ca 2 eller om det var 2½ månad.

Jag insåg att jag behövde gå till någon och prata om allt som hänt, men för att göra det måste man få remiss från en läkare. Jag beställde tid och gick dit. Att få remiss till en samtalsterapeut var inte svårt, men när jag frågade hur jag skulle göra om jag kände att jag inte orkade jobba på heltid fick jag bara till svar att jobba ska man. Nästa fråga var: Vill du ha några piller! Nej, det ville jag inte. Jag ville bara ha hjälp att förstå mina egna känslor.

Jag fick tid hos terapeuten och det kändes rätt bra. Några dagar senare åkte jag till jobbet och sätter mig vid min dator och ska logga in. En helt vanlig morgon. Jag sitter där och försöker och försöker att logga in på samma program som jag varje dag loggat in på i många år, men det går inte. Jag kan inte komma ihåg mina lösenord. Min kollega påpekar skrattande att Helena det där är ju inte rätt program som du försöker logga in i. Det gick inte in i min skalle utan jag fortsatte att försöka logga in. Chefen kom till jobbet just då och förklara lugnt för mig det min kollega precis sagt, men också med orden: Hur mår du? Och det var då som återigen tårarna kom. Och dom fortsatte rinna, inte bara den dagen utan många dagar. Kommer ihåg den totala panikångesten jag hade innan jag gråtande blev hemskickad av min väldigt förstående chef som nog förstod innan mig hur det var fatt.

Tiden därefter gick åt att försöka få mig själv att förstå och acceptera att jag inte mådde bra. Jag tyckte själv att det var så knäppt att jag kände som jag gjorde när allt trots allt hade slutat så bra. Det tog några besök hos läkaren och terapeuten för att få in i min skalle att jag gick igenom en krisreaktion. Och att det var något som faktiskt är helt normalt, som kan drabba precis vem som helst.

Med hjälp av en fantastisk läkare (inte han som jag var hos första gången), en bra terapeut, underbar familj och vänner, sist men inte minst många, många promenader i skogen med min älskade kamera så började jag komma tillbaka till livet och glädjen igen. Efter att inte kunnat ha ljud omkring mig började jag kunna lyssna på musik igen. Plötsligt längtade jag efter att få gå upp på morgonen åka till jobbet och träffa folk. Och jag tyckte det var kul att måla naglarna igen, något som jag faktiskt inte var så speciellt sugen på under den perioden.

Om ni nu har orkat läsa ända hit så vill jag säga tack och det jag vill förmedla är att man aldrig ska skämmas för att man mår dåligt psykiskt det är som vilken sjukdom som helst. I mitt fall så har jag haft händelser i mitt liv som gjort att jag inte riktigt orkat med, men många därute lider i det tysta och undrar säkerligen varför dom mår som dom gör. Det är inte alltid det finns någon specifik anledning till det vissa har bara det i sig och jag hoppas att alla ni som mår dåligt vågar att söka hjälp eller att er familj ser till att ni får hjälp för alla är lika mycket värda och alla har rätt till sjukvård oavsett typ av sjukdom. Just du är värdefull precis som du är!

The themeweek United In Green goess on and even if I show an absolutely wonderful polish today that is not what this post will be mostly about. The polish is Pretty Serious Liquid Leprechaun, three coats and top coats. You can see for myself how beautiful it is in the pictures. 

United In Green aims to draw attention to depressions and other mental illness and I will continue on the theme that I started this Monday.  I finished that text with I thought I had learned... 

Those of you who followed me for a while know that our family at the beginning of this year went through a very tough period when our youngest son was diagnosed with a tumor near the pituitary gland. The time after the diagnosis, surgery and convalescence went quickly and we where so incredible lucky with all the help we got and how everyting turned out. Everything was going so well and my wonderful son was doing so well and still are with the help of some medicine. 

But, in this case, I actually blame a doctor, I unfortunately went to at our medical center who were not listening to me when I needed help. If he had done so, I might not had neede to be on full and partial sick leave in about 2 or if it was 2 ½ months. 

I realized that I needed to go to someone and talk about everything that happened, but to do that in Sweden you must get a referral from a doctor. I made ​​an appointment and went there. Getting a referral to a therapist was not difficult, but when I asked how I should do if I felt that I couldn't handle working full time at the moment he just told me that working is the best thing and you should continue with that. His next question to me was: Do you need any pills! No, I did not. I just wanted to get some help to understand my own feelings. 

I got an appointment with the therapist, and it felt pretty good. A few days later I went to work and sat down at my computer and started to log in to programs I need a working day. An ordinary morning. I sit there and try and try to log into the same program that I have logged in to every day for many years, but just couldn't do it. No matter how I tried I just couldn't  remember my password. My colleague points out, laughing to me, Helena, that is not the right program you are trying to log into. I told her that of course it's the right program and kept trying to login. My manager got to work right at that moment and calmly explain to me what my colleague just said, but also with the words: Are you ok? And it was then that the tears came again. And they continued to run, not just that day but many days. I can clearly remember the total panic and anxiety I had before I was sent home crying by my very understanding boss who probably knew before me what was wrong. 

The time after that was spent trying to get myself to understand and accept that I was not feeling well. I myself thought it was so weird that I felt like I did, after all, everything had gone so well my son so why did I feel like I did. It took a few visits to the doctor and therapist to get into my head that I was going through a crisis reaction. And it was something that is actually quite normal, which can affect just about anyone. 

With the help of an amazing doctor (not the one who I saw the first time), a good therapist, wonderful family and friends, last but not least, many, many walks in the forest with my beloved camera, I began to come back to life and joy again . After not been able to have any sounds around me, I began to listen to music again. Suddenly I longed to get up in the morning to go to work and meet people. And I thought it was fun to paint my nails again, something that I actually didn't feel much like doing during that period. 

Now, if you've managed to read this far, I want to say thank you and my the reason that I share this with you is that I want everybody to understand that you should never be ashamed if you have a depression or some other mental illness. It's like any disease. In my case I have had events in my life that led to me feeling like I did, but many out there is suffering in silence and probably wonder why they feel as they do. It's not always there is any specific reason for that. Some people are just born with the depression lurking in their mind and I hope that all of you who feels this way dare to seek help or that your family sees that you get help for everyone is equal and everyone has the right to health care regardless of the type of disease. Never forgett that you are beautiful and valuable just as you are!

An InLinkz Link-up

United In Green - Depend 2086 Green With Envy

Idag är första dagen på Karins temavecka United In Green som är skapad för att väcka uppmärksamhet till att Oktober inte bara är rosa utan och grön för att hjälpa till att skapa förståelse för depressioner.

Då jag befinner mig i Tyskland så kommer jag inte kunna delta alla dagarna, men har förberett ett par inlägg i alla fall. Ämnet i sig tycker jag är otroligt viktigt att lyfta fram då depression är nutidens folksjukdom.

Depression kan yttra sig på så många olika sätt och i så många olika grader. Hur många gånger har du sagt att jag känner mig lite deppig idag? Lovar att det är ett antal. Jag har gjort det i alla fall. I alla fall innan jag faktiskt fick känna på hur det är att vara deprimerad på riktigt.

Jag tillägga att mina egna depressioner har varit lindriga och dessutom orsakats av händelser i mitt liv som gjort att jag har hamnat i kris. Jag vet att jag förra året lyfte fram hur jag efter mitt yngsta barns födelse hamnade i en mild förlossningsdepression. Ett ämne som är oerhört viktigt att prata om och som ligger mig varmt om hjärtat, men i år vill jag istället skriva lite om det totala kaos som råder i hjärnan efter att man har tagit sig igenom en närståendes sjukdom och död.

Min pappa dog samma år som jag skulle fylla 30. Han hade en tid varit sjuk i lungcancer och vi visste att det inte skulle kunna sluta på mer än ett sätt. Ändå var det så overkligt den där söndagen när jag gick hemma och plockade undan julgrejerna samtidigt som telefonen ringde och det var från sjukhuset. Kom fort sa dom, men kör försiktigt. Hur gör man det kör försiktigt när man samtidigt känner paniken stiga inom sig. Paniken över att man inser att det är idag som jag inte längre kommer att ha en pappa. Timmarna på sjukhuset gick sakta. Han somnade in med alla oss syskon och mamma intill sig.

Depressionen kom inte då, nä jag var effektiv som tusan och fixade med saker, hjälpte mamma, skötte barnen. Ja, ni vet allt sånt där som måste göras. Jag minns precis när den kom. Fyra månader efter pappas bortgång. Jag hade ringt min bror och varit lagom arg för att jag inte tyckte att vi hade satt igång och rensat något efter pappa och plötsligt så börjar jag gråta. Och gråta och gråta. Tårarna gick inte att hejda och dom tog inte slut. Min räddning blev inga tabletter eller psykologer vid detta tillfälle utan helt enkelt långa promenader i lugn och ro. Att få vara ifred och att få sörja ifred. Det blev en ganska kort sjukskrivning, men det där fick mig ändå att bli bättre på att lyssna på min kropp och min själ. Trodde jag..

Lacket jag visar idag kommer från Depends Chameleon kollektion och har faktiskt ett namn Green With Envy. Två lager med topplack. Vackert, med skiftningar mellan grönt och guld, men lite mycket penseldrag kanske.

Today is the first day of Karin's theme week United In Green which is created to bring attention to the fact that October is not only pink but also green. The green color stand for depression and to help us all create an understanding of depression. 

I'm in Berlin, so I won't be able to attend all days, but have prepared a few posts anyway. The subject in itself I think is incredibly important to highlight when depression is present-day scourge. 

Depression can manifest itself in so many different ways and in so many different degrees. How many times have you said that I feel a bit down today? Promise there is a number. I've done it anyway. Well, anyway, before I actually got to feel what it is to be depressed for real. 

I want to add that my own depression has been mild and additionally caused by events in my life that led me to have reactions to different crisis I've been through. I know I last year highlighted how I after my youngest child's birth ended up in a mild postpartum depression. A substance that is extremely important to talk about and that is very close to my heart, but this year I want to instead write a little about the total chaos that your brain ends up in after you've made ​​it through a loved one's illness or maybe even death. 

My father died the same year as I turned 30, he had been diagnosed with lung cancer and we knew after a while that he would not survive the fight against it. Yet it was so unreal that Sunday when I walked around the house trying to clean out the Christmas while the phone rang and it was from the hospital. Come quick, they said, but drive carefully. How do you make the drive carefully while at the same time feel the panic rising within you. The panic over the realization that it is today that I will loose my father. The hours at the hospital went slowly. He took his last breath with all of us siblings and my mother sitting with him. 

The Depression did not come then, nah I was effective as hell and tweaked things, helped mom, took care of the children. Yes, you know all those things that must be done. I remember exactly when it came. Four months after his death I had called my brother and been moderately angry because I didn't think we had started and cleared somewhat after dad and suddenly I started to cry. And I cried and cried. The tears could not be stopped and they did not end. My salvation was no pills or psychologists at this time, but simply long walks in peace and quiet. To be left alone and to mourn in peace. It was a pretty short sick leave, but it left me with a better understandment of how important it is to listen to your body and soul. At least I thought I had learned that...

The polish I am showing today are from Depends Chameleon collection and actually has a name Green With Envy. Two coats with topcoat. Beautifully, with shifts between green and gold, but some visiable brushstrokes.

An InLinkz Link-up

Läsarnas Val / Reader's Choice - China Glaze Cast A Spell

Veckorna springer iväg så otroligt fort! Oktober är redan här och hösten har verkligen gjort sitt intåg. Fast jag gillar höstfärger, soffmys och tända ljus så det känns helt okej för mig.

Familjen ska ta en tripp till Berlin, så det blir lite mindre inlägg ett par dagar framåt, men några tidsinställda har jag fixat i alla fall.

Idag är det ju lördag och då är det som vanligt dags för läsarnas val här hos mig. Jag trodde det skulle bli en ganska jämn omröstning förra veckan, men tänk så fel jag hade. China Glaze Cast A Spell vann ganska överlägset.

Och jag kan förstå det för det är ett fantastiskt fint lack. mörkt, mörkt grönt med massa guldskimmer. Det här är absolut ett lack som jag älskar. Både färgen och det faktum att det utan problem täcker på två lager. Jag har ett lager med The Shining över också.

Japp, det här lacket mår jag bra i när jag bär det. Glöm nu inte att rösta på nästa veckas Läsarnas Val. Grabben har fått rota i mina lacklådor igen och välja dom ni kan rösta på.

The weeks run past so fast! October is already here and the autumn has really made it's entrence. But I'm not complaining I like the fall colors, sitting drinking tea in my sofa and lit candles so it feels all right to me. 

Me and parts of  my family will take a trip to Berlin, so it will be a little less posts a few days ahead, but I have a few scheduled anyway. 

Today, it's Saturday and it's as usual time for the Readers' Choice here at Lacky Corner. I thought it would be a pretty close vote last week, but I was very wrong. China Glaze Cast A Spell won without much of a competition. 

And I can understand that because it's a fantastic polish. dark, dark green with lots of gold shimmer. This is definitely a polish that I love. Both the color and the fact that it easily covers in two layers. I have a stock of The Shining over too. 

Yep, this polish is a one that I feel good in when I wear it. Don't forget to vote for next week's Reader's Choice. My son has once again searched through my polish drawers and choosed the one you can vote for.

Skittle!

Igår var temat på jobbet Cirkus, jag gillar inte clowner. Faktum är att Cirkus är inget som lockar mig i huvud taget, men något måste jag ju ändå hitta på. Och när jag tänker på Cirkus så tänker jag på färgglatt.

Alltså fick det bli en Skittle på naglarna. En manikyr som alltid är lika kul att fundera ihop tycker jag. Den här gången ville jag göra en med krämlack för av någon anledning tycker jag nästan det är finast till den här typen av manikyr.

Lacken jag har använt mig är från tumme: Essence Doc, Essence Snow White, Orly Fresh, Color Club Almost Famous och Essence Grumpy.

Jag fick en del glada kommentarer om den här manikyren och man kan ju faktiskt inte annat än att bli glad när man ser den.

Yesterday the theme at my work was Circus. I don't like clowns acutally I don't like the Circus at all. It's nothing that I have ever felt any passion about. But I had to do something and when I think of Circus I think colorful.

So it had to be a Skittle. A manicure that I always find fun to plan. This time I wanted to do one with only creme polishes. Don't ask me why, but i do think that skittles looks best with cremes. 

I have used from the thumb: Essence Doc, Essence Snow White, Orly Fresh, Color Club Almost Famous and Essence Grumpy.

I got some happy comments about this manicure and you can't help but smile when you see this kind of nails.

Comparision Chanel Taboo & Depend 419

Förra veckan (tror jag det var) visade jag Depend 419 och det har varit diskussioner angående hur pass likt det här lacket skulle vara Chanel Taboo. Nu är jag ju ägare av bägge så jag tog och gjorde en liten snabb jämförelse.

Om man kollar på flaskorna så ser dom riktigt lika ut, men man ser också direkt att Taboo har lite mer färgskiftningar i sig.

När det gäller applicering så är bägge två smidiga att lacka med. Bägge täcker på två lager. Taboo torkar möjligen något snabbare.

Hur är det då med färgen. Är dom dupes? Nej, det är dom inte, men visst är dom lika. Taboo är en något mörkare lila, med lite blåaktigt skimmer i och 419 drar mer åt det rödlila hållet. Bägge är mycket vackra och eftersom dom nu inte är dupes så är jag väldigt glad att jag äger bägge flaskorna.

En fråga som poppade upp i mitt huvud är i hur pass mycket milliliterpriser skiljer sig från de här två flaskorna. Den ena från ett fint modemärke som Chanel och det andra från budgetmärket Depend.

Efter en liten uträkning ser det ut så här: Depends flaska innehåller 5ml och kostar på mitt Ica Maxi 22 kronor alltså 4,4 kronor per/ml. Chanel flaskan innehåller 13ml och kostar 250 kronor alltså 19 kronor per/ml

Vilket tycker ni är finast?

Last week (I think it was), I showed Depend 419 and there have been discussions about how similar that polish would be to Chanel Taboo. Since I'm the proud owner of both polishes I did a very quick comparison. 

If you look at the bottles they look really similar, but one also sees immediately that Taboo has a little more color changes in it than Depend. 

When it comes to application they are both very nice to apply and  both covers in two layers. Taboo dries possibly slightly faster. 

So how about the color are they dupes? No, they're not, but certainly they're equal. Taboo is a slightly darker purple, with a little bluish shimmer and 419 pulls more towards the reddish purple side. Both are very beautiful and since they're not dupes I'm very glad that I have both of them. 

One question that popped into my head is how much milliliters prices differ from these two bottles. One from a fine fashion brand Chanel and the other from budget brand Depend. 

After a little calculation, it looks like this: Depends bottle contains 5ml and costs on my local store 22 SEK (3,04 USD) thus 4.4 SEK (0,61 USD) per / ml. Chanel bottle contains 13ml and costs 250 SEK (34,54 USD) and that will be 19 SEK (2,62 USD) per / ml 

So which one is your favorite of these two polishes?