Jag befinner mig på sjukhus med ett av mina barn. Har gjort så ett tag och kommer fortsätta göra det ett tag till också.
Ville ändå bara kika in här och lämna ett livstecken. Familjen går före allt, den är det viktigaste och finaste jag har, men jag måste erkänna att jag saknar bloggandet. Att få en stund för sig själv och ägna sig åt vad jag anser är rena själavården hade varit ganska skönt just nu.
Nåväl, på återseende och ta hand om varandra, livet ändrar riktning när man minst anar det.
Just a quick post with only words today just to give you a sign that I'm still here.
I'm at the hospital with one of my boys and have been for a while and will continue to be so for a while.
Well I miss blogging, my family comes first and will of course always do so, but right now I feel that having a moment for myself doing something I love would have been really needed.
Anyway, I miss you and will be back when I can. Promise to take care of eachother because life changes faster than you could ever imagine sometimes.