United In Green syftar ju på att uppmärksamma depressioner och jag tänker istället fortsätta på måndagens tema. Jag avslutade med trodde jag... och så var det. Ni som följt mig ett tag vet att vår familj i början av året gick igenom en väldigt tuff period när yngsta sonen fick diagnosen tumör vid hypofysen. Tiden efter diagnos, operation och konvalescens gick snabbt och vi hade en otrolig tur. Allt gick ju så bra och grabben mår hur bra som helst nu med hjälp av lite medicin.
Men, i det här fallet skyller jag faktiskt lite på en läkare på vår vårdcentral som inte lyssnade på mig när jag behövde hjälp. Hade han gjort det kanske det inte blivit hel och delvis sjukskrivning i ca 2 eller om det var 2½ månad.
Jag insåg att jag behövde gå till någon och prata om allt som hänt, men för att göra det måste man få remiss från en läkare. Jag beställde tid och gick dit. Att få remiss till en samtalsterapeut var inte svårt, men när jag frågade hur jag skulle göra om jag kände att jag inte orkade jobba på heltid fick jag bara till svar att jobba ska man. Nästa fråga var: Vill du ha några piller! Nej, det ville jag inte. Jag ville bara ha hjälp att förstå mina egna känslor.
Jag fick tid hos terapeuten och det kändes rätt bra. Några dagar senare åkte jag till jobbet och sätter mig vid min dator och ska logga in. En helt vanlig morgon. Jag sitter där och försöker och försöker att logga in på samma program som jag varje dag loggat in på i många år, men det går inte. Jag kan inte komma ihåg mina lösenord. Min kollega påpekar skrattande att Helena det där är ju inte rätt program som du försöker logga in i. Det gick inte in i min skalle utan jag fortsatte att försöka logga in. Chefen kom till jobbet just då och förklara lugnt för mig det min kollega precis sagt, men också med orden: Hur mår du? Och det var då som återigen tårarna kom. Och dom fortsatte rinna, inte bara den dagen utan många dagar. Kommer ihåg den totala panikångesten jag hade innan jag gråtande blev hemskickad av min väldigt förstående chef som nog förstod innan mig hur det var fatt.
Tiden därefter gick åt att försöka få mig själv att förstå och acceptera att jag inte mådde bra. Jag tyckte själv att det var så knäppt att jag kände som jag gjorde när allt trots allt hade slutat så bra. Det tog några besök hos läkaren och terapeuten för att få in i min skalle att jag gick igenom en krisreaktion. Och att det var något som faktiskt är helt normalt, som kan drabba precis vem som helst.
Med hjälp av en fantastisk läkare (inte han som jag var hos första gången), en bra terapeut, underbar familj och vänner, sist men inte minst många, många promenader i skogen med min älskade kamera så började jag komma tillbaka till livet och glädjen igen. Efter att inte kunnat ha ljud omkring mig började jag kunna lyssna på musik igen. Plötsligt längtade jag efter att få gå upp på morgonen åka till jobbet och träffa folk. Och jag tyckte det var kul att måla naglarna igen, något som jag faktiskt inte var så speciellt sugen på under den perioden.
Om ni nu har orkat läsa ända hit så vill jag säga tack och det jag vill förmedla är att man aldrig ska skämmas för att man mår dåligt psykiskt det är som vilken sjukdom som helst. I mitt fall så har jag haft händelser i mitt liv som gjort att jag inte riktigt orkat med, men många därute lider i det tysta och undrar säkerligen varför dom mår som dom gör. Det är inte alltid det finns någon specifik anledning till det vissa har bara det i sig och jag hoppas att alla ni som mår dåligt vågar att söka hjälp eller att er familj ser till att ni får hjälp för alla är lika mycket värda och alla har rätt till sjukvård oavsett typ av sjukdom. Just du är värdefull precis som du är!
The themeweek United In Green goess on and even if I show an absolutely wonderful polish today that is not what this post will be mostly about. The polish is Pretty Serious Liquid Leprechaun, three coats and top coats. You can see for myself how beautiful it is in the pictures.
United In Green aims to draw attention to depressions and other mental illness and I will continue on the theme that I started this Monday. I finished that text with I thought I had learned...
Those of you who followed me for a while know that our family at the beginning of this year went through a very tough period when our youngest son was diagnosed with a tumor near the pituitary gland. The time after the diagnosis, surgery and convalescence went quickly and we where so incredible lucky with all the help we got and how everyting turned out. Everything was going so well and my wonderful son was doing so well and still are with the help of some medicine.
But, in this case, I actually blame a doctor, I unfortunately went to at our medical center who were not listening to me when I needed help. If he had done so, I might not had neede to be on full and partial sick leave in about 2 or if it was 2 ½ months.
I realized that I needed to go to someone and talk about everything that happened, but to do that in Sweden you must get a referral from a doctor. I made an appointment and went there. Getting a referral to a therapist was not difficult, but when I asked how I should do if I felt that I couldn't handle working full time at the moment he just told me that working is the best thing and you should continue with that. His next question to me was: Do you need any pills! No, I did not. I just wanted to get some help to understand my own feelings.
I got an appointment with the therapist, and it felt pretty good. A few days later I went to work and sat down at my computer and started to log in to programs I need a working day. An ordinary morning. I sit there and try and try to log into the same program that I have logged in to every day for many years, but just couldn't do it. No matter how I tried I just couldn't remember my password. My colleague points out, laughing to me, Helena, that is not the right program you are trying to log into. I told her that of course it's the right program and kept trying to login. My manager got to work right at that moment and calmly explain to me what my colleague just said, but also with the words: Are you ok? And it was then that the tears came again. And they continued to run, not just that day but many days. I can clearly remember the total panic and anxiety I had before I was sent home crying by my very understanding boss who probably knew before me what was wrong.
The time after that was spent trying to get myself to understand and accept that I was not feeling well. I myself thought it was so weird that I felt like I did, after all, everything had gone so well my son so why did I feel like I did. It took a few visits to the doctor and therapist to get into my head that I was going through a crisis reaction. And it was something that is actually quite normal, which can affect just about anyone.
With the help of an amazing doctor (not the one who I saw the first time), a good therapist, wonderful family and friends, last but not least, many, many walks in the forest with my beloved camera, I began to come back to life and joy again . After not been able to have any sounds around me, I began to listen to music again. Suddenly I longed to get up in the morning to go to work and meet people. And I thought it was fun to paint my nails again, something that I actually didn't feel much like doing during that period.
Now, if you've managed to read this far, I want to say thank you and my the reason that I share this with you is that I want everybody to understand that you should never be ashamed if you have a depression or some other mental illness. It's like any disease. In my case I have had events in my life that led to me feeling like I did, but many out there is suffering in silence and probably wonder why they feel as they do. It's not always there is any specific reason for that. Some people are just born with the depression lurking in their mind and I hope that all of you who feels this way dare to seek help or that your family sees that you get help for everyone is equal and everyone has the right to health care regardless of the type of disease. Never forgett that you are beautiful and valuable just as you are!
Så otroligt starkt av dig att skriva om detta som hänt din familj. Förstår att det blev en kris för dig och din familj. Och självklart att man blir berörd på ett eller annat sätt. Vilken tur att du har personer omkring dig som såg det och som har funnits där för dig. Det betyder oerhört mycket. Så fint skrivet på nåt sätt ändå, om du förstår vad jag menar. Du kan säkert hjälpa andra genom att vara så öppen om det.
SvaraRaderaUnderbart lack du visar upp idag, verkligen ett Annsolack....;-)
STOR KRAM på dig! <3
Tack snälla! Jag hoppas att jag genom att vara öppen kan hjälpa någon annan.
RaderaHerregud, började gråta av ditt inlägg! Det är verkligen galet att det fortfarande är så stigmatiserat att må psykiskt dåligt. Skönt att du mår bättre nu! Och lacket åker i expressfart upp på önskelistan! Kram!
SvaraRaderaOm jag kan få en enda person att söka hjälp genom att vara öppen så är det värt dom tårarna jag också fällde när jag satt och skrev det här inlägget.
RaderaFint lack och återigen fin och öppen berättelse. Så tråkigt att det ska vara så svårt att få hjälp ibland. Jag har aldrig testat, men min tanke är vad jobbigt hopplöst det måste kännas att bli missförstådd, tänk om man inte orkar söka hjälp flera gånger?! Ryser av tanken, att man måste vara så stark, samtidigt när man är "svag" för att få hjälp.
SvaraRaderaMan måste vara väldigt frisk för att vara sjuk! Jag tror du förstår hur jag menar. Jag hoppas att du inte ska behöva söka hjälp, men om det nu blir så någon gång så stå på dig.
RaderaEn viktigt text och ett fantastiskt nagellack!
SvaraRaderaLacket är grymt vackert!
RaderaGud så fint skrivet, jag blev väldigt tagen, Skönt att du mår bättre.
SvaraRaderaHela familjen mår tack och lov mycket bättre.
RaderaOtroligt viktig text, härligt att du mår bättre idag! Jättevackert lack dessutom!
SvaraRaderaTack snälla du! Det kändes bra att dela med mig av mina erfarenheter.
RaderaVa bra du skriver, och att du skriver. Tänker att som nagelbloggare kan man ju vara väldigt anonym och gömma sig bakom snygga lack. Älskar när man får ta del av lite mer av människorna bakom som förutom snygga lack har riktiga känslor och liv som pågår. Va skönt att du mår bättre nu också.
SvaraRaderaJag är nog lite så där lagom anonym i vanliga fall, men det här är ett ämne jag brinner för och jag vill gärna kunna hjälpa andra som är i liknande situationer och om öppenhet och en text i en blogg kan göra det så öppnar jag gärna upp och berättar om vad jag har för erfarenheter.
RaderaVäldigt fin text, skönt att du mår bättre nu! Fint lack också!
SvaraRaderaTack! Lacket är en liten juvel :)
RaderaLåter som en hemskt jobbig tid du och din familj haft men så skönt att din son mår bättre nu. Är nog så att när han var dåli så fokusera du allt vad du kunde och kämpade för han och sedan när det äntligen blev bättre med han så släppte pressen och då kommer alla känslor på en gång. Vet hur det är när man sitter och försöker få hjälp hos läkare och dom inte tar e på allvar, det är hemsk och det tar på krafterna att kämpa för att få rätt vård/hjälp.
SvaraRaderaLacket är jätte snyggt!
Vi har gått igenom en riktigt tuff period och då hade vi ändå tur. Jag tänker ofta på de andra vi träffade på sjukhuset med barn som var så mycket allvarligare sjuka än vad vår son var. Mycket av nonchalansen hos läkare tror jag beror på tidsbrist och bara det är ju helt åt h*vete tycker jag.
RaderaSitter nu och torkar mina tårar, blev så berörd av läsningen, så glad att ni båda nu mår bra.
SvaraRaderaÄlskar detta lacket.
Jag blir jätterörd över alla snälla ord här! Att berätta har för mig varit en typ av terapi. Det har varit skönt att kunna vara öppen med vad som hänt tycker jag. Men alla är vi olika och det är också viktigt att inse.
RaderaRiktigt starkt skrivet, vet själv att det är riktigt svårt att hitta bra läkare så skönt att du hittade en bra till sist. :)
SvaraRaderaKom o tänka på Leprechauns när jag först såg bilderna på lacket så var lite kul att se att just det var namnet.
Jag är oerhört tacksam för den läkare som hjälpte mig. Han såg mig som människa och lät mig hjälpa till att bestämma hur jag bäst skulle komma ur min nedstämdhet och krisreaktion. Han var guld värd.
Radera